Get Started. It's Free
or sign up with your email address
Rocket clouds
Uppsatsanalys by Mind Map: Uppsatsanalys

1. Inledning

1.1. Bakgrund och problematisering

1.1.1. Enligt Ekengren och Hinnfors (2012, s. 33) samtalar författarna med tidigare forskning/forskare genom att ifrågasätta och utmana den. Det är inte vanligt att tidigare forskning förkastas helt, utan snarare kan man säga att de nya författarna behöver den tidigare forskningen och ställer sig på axlarna av tidigare forskare (Ekengren & Hinnfors, 2012, s. 33). Det handlar ofta om att fortsätta ett kontinuerligt pågående bygge, till exempel lägga till eller utveckla vad andra åstadkommit (Ekengren & Hinnfors, 2012, s. 33). I uppsatsen av Miselli och Jöneros (2013) saknar jag relevanta och nyanserade inslag av tidigare forskning, och enligt Ekengren och Hinnfors (2012, s. 34) är det är det bara genom att förhålla sig till tidigare forskning som man kan formulera bra forskningsproblem. Bakgrund, problematisering och problemformulering leder inte självklart fram till varför studien ska genomföras.

1.1.2. I avsnittet "problemformulering" i uppsatsen står: ”Enligt författarna och med hänvisning till problemdiskussionen finns det därmed argument för att genomföra en studie inom svensk sjukvård där lean belyses. Det är också lämpligt att använda värdeflödesanalyser som ett verktyg för att förvärva det empiriska materialet. Därför ställer författarna sig följande fråga: Hur uppfattas lean inom en offentlig verksamhet som uttalat arbetar med lean? Skiljer sig uppfattningen åt beroende på vem man frågar i den hierarkiska stukturen? I så fall på vilket sätt?”. (Miselli & Jöneros, 2012, s. 4).

1.1.2.1. Jag har valt att analysera deras fråga (som egentligen är flera frågor) som forskningsfrågor, som analyseras längre ner, då författarna i studiens slutsatser (Miselli & Jöneros, 2013, s. 43) hänvisar till dem som studiens frågeställning.

1.1.2.2. I problemformuleringen saknas argumentation från problematiseringen till ett tydligt forskningsproblem. Därför är det inte tillräckligt att säga att argument finns med hänvisning till problemdiskussionen, för det stämmer inte. Miselli och Jöneros (2013, s. 1-4) pratar visserligen om belastning på sjukvården och att reformer för att effektivisera implementeras, men det saknas starka tydliga argument för att en studie om lean behövs. Kan inte utläsa vad andra forskare har kommit fram till i studier om lean. De två sista meningarna i problemdiskussionen (Miselli & Jönreos, 2013, s. 4) verkar relevanta för studien. Författarna borde ha byggt vidare på det! Där skriver de bland annat att tidigare studier visat att lean är svårt att definiera, och att definitionen varierade beroende på vem man frågade och bransch. Dessa studier vill man veta mer om! Det låter som tidigare forskning jättenära författarnas ämne, och bör således inkluderas i forskningen.

1.1.2.3. Det finns inte heller argument för att värdeflödesanalyser är ett lämpligt verktyg för att förvärva empiriskt material, däremot att de är ett verktyg att använda i arbetet med lean (Miselle & Jöneros, 2013, s. 4). Miselli och Jöneros (2013) diskuterar på sidan tre i uppsatsen om saker relevanta till värdeflödesanalyser, exempelvis att man inom sjukvården måste ha en hög flödesaktivitet samt på sida fyra att lean-arbete enligt en referens ska genomföras med hjälp av värdeflödesanalyser. Däremot finns det inga argument för att värdeflödesanalyser är en lämplig metod för att empirisk insamling.

1.1.2.4. Jacobsen (2002, s. 66) säger att man bör göra ett allvarligt försök att säga något om vad vi inte studerar och varför detta har valts bort. Han menat att problemställningen måste analyseras grundligt för att kunna göra detta: det är först när vi är medvetna om vad vi vill se på vi blir klara med vad vi inte ser på (Jacobsen, 2002, s. 66). Mer betoning på vikten av ett väl argumenterat problem. Miselli och Jöneros (2013) misslyckas med att skapa en känsla av att studien måste genomföras, att den är intressant och vad hur och varför den egentligen ska genomföras.

1.2. Syfte och frågor

1.2.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 4) formulerar sitt syfte som: Syftet med denna studie är att undersöka hur en offentlig organisation som uttalat arbetar med lean förhåller sig till lean, samt belysa hur värdeflödesanalyser kan tillämpas i det dagliga arbetet med lean.

1.2.1.1. Eriksson och Wiedersheim-Paul (2011, s. 42) skriver att problemavgränsning och syfte anger var och hur djupt man kommer att gräva. Genom att ange syfte anger man vad man vill åstadkomma och vad någon ska kunna använda resultaten till (Eriksson & Wiedersheim-Paul, 2011, s. 42). Syftet är också ett sätt att sätta ambitionsnivån för uppsatsen (Björklund & Paulsson, 2012, s. 20). Val som motiveras ska leda fram till syftet (Björklund & Paulsson, 2012, s. 20). Sådana val och motiveringar saknas hos Miselli och Jöneros (2013).

1.2.1.1.1. Det allra sista i problematiseringen innan kapitel 1.2 Problemformulering skulle kunna ses som ett argument för att undersöka hur lean uppfattas, men samtidigt blir man fundersam på om det de ska undersöka redan har undersökts. Man skulle vilja veta med vad den de refererar till kommit fram till angående hur lean kan uppfattas olika beroende på vem man frågar och bransch, kanske hade författarna kunnat använda sig av det till kategoriseringar i hjälp i sin undersökning?

1.2.2. Ett syfte brukar vara att beskriva, förklara, förstå och/ eller vägleda (Björklund & Paulsson, 2012, s. 20 och 40; Eriksson & Wiedersheim-Paul, 2011, s. 42-44). Att beskriva är ofta enklast medan att förstå är svårt, ambitionsnivån avgörs också hur omfattande syftet är (Björklund och Paulsson, 2012, s. 20). Syftet måste vara tillräckligt högt för att utgöra en utmaning samt ge möjlighet till ny akademisk kunskap men samtidigt vara realistiskt i förhållande till tillgängliga resurser som exempelvis tid (Björklund och Paulsson, 2012, s. 20). Det är alltså svårt att välja lämplig ambitionsnivå. Syftet ska även vara väl definierat och rakt på sak så att man kan avgöra om det blir uppfyllt (Björklund & Paulsson, 2012, s. 20 och 127).

1.2.2.1. Björklund och Paulsson (2012, s. 21) listar fyra punkter för att se om ett syfte är bra formulerat:

1.2.2.2. Kommer syftet som en naturlig del efter att ha läst bakgrund och problematisering?

1.2.2.3. Hur tydligt är syftet? Kan man göra det ännu tydligare? Är syftet formulerat så att man kan bedöma om det uppnåtts?

1.2.2.3.1. Syftet är fokuserat och lätt att hitta i ett eget stycke (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4). Det berättar att en beskrivande forskning ska genomföras, hur en organisation förhåller sig till lean samt hur värdeflödesanalyser kan tillämpas i det dagliga arbetet med lean. Det kommer inte helt naturligt efter bakgrund och problematisering. Syftet skulle kunna göras tydligare. De går att förtydliga vilken organisation, att det är människors i organisationens förhållning till lean och inte organisationens. Att beskriva hur värdeflödesanalyser kan tillämpas i det dagliga arbetet med lean känns nästan som ett eget separat syfte. Det går inte hand i hand med att beskriva hur en organisation förhåller sig till lean.

1.2.2.4. Får man en uppfattning om i vilken form resultatet kommer att vara?

1.2.2.5. Har syftet rätt ambitionsnivå med avseende på arbetets storlek?

1.2.3. Miselli och Jöneros (2012, s. 4) anger följande frågor: Hur uppfattas lean inom en offentlig verksamhet som uttalat arbetar med lean? Skiljer sig uppfattningen åt beroende på vem man frågar i den hierarkiska stukturen? I så fall på vilket sätt? Det är tre frågor men de handlar alla om samma sak: hur lean uppfattas inom en offentlig verksamhet.

1.2.3.1. På ett sätt är de relevanta eftersom lean har presenterats. Dock bör det vara mer specifikt och skriva ut att det handlar om sjukvården, eller specificera lean till lean healthcare som är ett begrepp Miselli och Jöneros (2013, s.3) presenterar som en anpassning av lean för att passa sjukvården, och som Skånes universitetssjukhus enligt dem arbetar med. Det saknas en bra argumentation till dessa forskningsfrågor, de är i samma kapitel som problemformuleringen som är mycket vag och endast anger att en studie som belyser lean behöver genomföras, vilket leder till att kopplingen mellan problemformuleringen och forskningsfrågorna inte blir självklar. Det behövs mer argumentation. För att läsaren ska förstå måste frågorna föregås av en argumenterande diskussion som visar att givet problemet är det rimligt att ställa just dessa frågor (Ekengren & Hinnfors, 2012, s. 61).

1.2.3.1.1. Frågorna i Miselli och Jöneros (2013, s. 4) är kanske också för öppna. För att kunna få förståelse krävs kanske någon slags kategorisering om uppfattningar om lean. Det är individuellt. Enligt Ekengren och Hinnfors (2012, s. 61) är det viktigt att frågorna inte formuleras för öppet, utan man behöver någon bestämning kring olika ord. Tidigare forskning är väldigt användbar när det kommer till kategoriseringar kring vilka man sedan kan ställa frågor (Ekengren & Hinnfors, 2012, s. 61).

2. Teori

2.1. Teorin är bristfälligt presenterad och förklarad.

2.1.1. I kapitel 2.3 om Värdeflödesanalys presenteras ny teori om lean (Miselli och Jöneros (2013, s. 9).

2.1.2. Kapitel 2.2.1 Lean healthcare (Miselli & Jöneros, 2013, s. 7) känns inte relevant, det borde vara relevant eftersom författarna i inledningen skriver att det är lean healthcare skånes universitetssjukhus arbetar med. Men presentationen av begreppet är väldigt bristfällig, kort, och man får ingen bra förståelse för det. Verkar mest vara en metod för att hålla rent på sin arbetsplats än ett sätt att arbeta med flöden och mot kund som lean tidigare presenterats som. Då är de sju steg som Miselli och Jöneros (2013, s. 8) presenterar i kapitel 2.2.2 mer tydliga och relevanta för studien.

2.1.3. I teoridelen början står det allra först i kursivt under modellen att de ska motivera sina val av teori (Miselli & Jöneros, 2013, s. 5) vilket de inte gjort genomgående och tydligt. Teoridelen får gärna om det finns flera tänkbara teorier innehålla fler än de som används, på så sätt underlättar man det val av teorier som ska göras (Björklund & Paulsson, 2012, s. 47-48). Det visar att man är väl påläst kring området och de olika åskådningar som finns, och att man inte bara tagit första bästa teori (Björklund & Paulsson, 2012, s. 47-48).

2.1.4. Miselli och Jöneros (2013, kap. 2) visar brister med att visa på hur teorierna ska tillämpas i just denna studie vilket enligt Mattsson och Örtenblad (2008, s. 46-47) ska redovisas i teoridelen.

2.1.5. Ny teori/kategorisering som inte presenteras i teoridelen tas upp i analysdelen, på sida 40 i Miselli och Jöneros (2013).

2.1.6. New Public Management, NPM, har mycket utrymme men är inte jätterelevant till Miselli och Jöneros (2013, s. 5-6) uppsats. De skriver själva i inledningen på sida tre (Miselli & Jöneros, 2013, s. 3) att det är deras egen tolkning att lean ska ses som ett verktyg inom NPM. Vilka andra verktyg finns då ursprungligen inom NPM? Miselli och Jöneros (2013, s. 13) skriver att de dessutom handlar ligger uppsatsens huvudpunkt i olika uppfattning om lean beroende på hierarkisk position i företaget vilket gör teori om sådant mer relevant.

2.1.7. Lean som är huvudbegreppet ges väldigt liten del i teorin. Mer teori om detta begrepp samt tillämpning.

2.1.8. Begreppen lean och lean healthcare blandas ihop. Ibland skriver författarna lean exempelvis i syftet och slutsatserna (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4 och 44) och ibland lean healthcare, exempelvis på sida 32 i empiridelen (Miselli & Jöneros, 2013, s. 32).

3. Metodologi och metod

3.1. Ontologi och epistemologi

3.1.1. Begreppen är tydligt presenterade i kapitel 3.1 och 3.2 i Miselli och Jöneros (2013, s. 11). Epistemologi är presenterad på ett hyffsat sätt, dock aningen otydligt och med för få referenser. Miselli och Jöneros (2013, s. 11) förmedlar vad epistemologi är och hur och varför det är relaterat till studien, och vilken vetenskapligt förhållningssätt som passar studien. Vad, hur och varför kan alla tre utvecklas: författarna är kortfattade och argumentationen är inte övertygande.

3.1.2. Ontologibegreppets presentation är mer bristfälligt. Deras ”vad” är en enda mening: ”Enligt Bryman och Bell (2005) berör ontologiska ställningstaganden i hurvida man uppfattar sina sociala aktörer, om man kan påverka och styra sin omgivning”. Det är en ganska otydlig förklaring av ontologi som inte ger en tydlig bild, och det är inte hur jag hade valt att presentera ämnet efter att ha läst om ontologi i kapitel två i Jacobsen (2002, kap. 2) och kapitel ett Bryman och Bell (2003, kapitel 1).

3.2. Forskningsdesign

3.2.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 11-12) har valt fallstudie som forskningsdesign vilket enligt Jacobsen (2002, s. 97-98) menar kan passa vid olika syften. När man vill få en djupare förståelse av en viss händelse, när man vill beskriva vad som är specifikt för en speciell plats och det sista Jacobsen (2002, s. 97-98) tar upp är att de lämpar sig väl för teoriutveckling. I Miselli och Jöneros (2013) studie är det bara det tredje alternativet som skulle kunna stämma in, de borde argumentera mer. Deras syfte är formulerat på ett sätt som får läsaren att tro att de är intresserade av att se på flera organisationer eller generalisera, vilket går emot designen fallstudie (Jacobsen, 2002, s. 97-98).

3.2.2. Forskningsdesignen känns naturlig med bakgrund av de tidigare metodologiska valen men för att passa syftet bör författarna klargöra att de är intresserade av sjukhuset, eller avdelningen de ämnar undersöka. Argumentationen haltar även här, Miselli och Jöneros (2013, s. 12) skriver att de valde en organisation som utgångspunkt eftersom de ska studera lean inom vården. Det är en dålig mening där de borde förtydliga att det är en avdelning på sjukhuset som är fallet. En avdelning är ingen organisation (i alla fall inte i uppsatsen där Skånes Universitetssjukhus är organisationen) och en organisation har inte automatiskt med vården att göra. Avsnittet har rum för förbättringar.

3.3. Ansats

3.3.1. Miselli och Jönseros kapitel 3.2 (2013, s. 11) om forskningsstrategi har en bristfällig argumentation om varför en deduktiv ansats används. De skriver t.ex. ”I enighet med Bryman och Bell (2005) kommer denna studie bygga på det deduktiva synsättet då författarna införskaffar det empiriska underlaget, detta sker i form av att förvärva sociala aktörers uppfattning kring lean inom sjukvården.” Denna mening är konstig, att de ska införskaffa empiriskt material säger inte att de ska vara deduktiva. Uppfattningar kring lean hade kunnat undersökas även med induktiv ansats. Författarna har tidigare sagt att de ska använda värdeflödesanalyser som ett verktyg för att förvärva det empiriska materialet (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4) vilket de kunde använda som ett argument för att de är deduktiva. Eller på annat sätt beskriva mer HUR de är deduktiva, hur grundas hypoteser eller annat i teori? Bryman och Bell (2005, s. 23) säger i sin bok om företagsekonomiska metoder följande om deduktiv teori: ”Utifrån det man vet inom ett visst område och de teoretiska överväganden som rör detta område, härleder eller deducerar forskaren en eller flera hypoteser som ska underkastas en empirisk granskning. Miselli och Jöneros (2013) behöver argumentera bättre för sin deduktiva ansats, varken syftet, frågeställningen eller intervjumallen (kap. 7.3) ger intrycket av att deduktiv ansats är det enda självklara valet vilket Miselli och Jöneros (2013, s. 11) verkar hävda med sin referens Bryman och Bell som argumentation. Miselli och Jöneros (2013, s. 11) anger att de vill stärka bryggan mellan empiri och teori och därför kommer att använda induktiva inslag i slutet av studien. Det är det enda de säger om saken, läsaren undrar vad, hur, varför?

3.4. Metod

3.4.1. Miselli och Jöneros (2013) anger tydligt på sidan 12 i relevant kapitel att de ska genomföra intervjuer. Deras argumentation för detta är bristfällig. De argumenterar genom att de utgår från en kvalitativ forskningsstrategi med ett deduktivt synsätt och då ses förvärvandet av empiri som något som ska genomföras med hjälp av intervjuer (Miselli & Jöneros, 2013, s. 12). De nämner tidigare t.ex. observationer, som också hade fallit under lämplig metod, så intervjuer är inte det enda självklara valet trots tidigare val och bör därför argumenteras för på ett annat sätt. Uppsatsförfattarna ska genomföra semi-strukturerade intervjuer men även här fallerar argumentationen, de argumenterar för detta val enbart genom att återge sitt syfte och säga: Eftersom (syftet) är semi-strukturerade intervjuer lämpliga (Miselli & Jöneros, 2013, s. 12). De bör argumentera tydligare, Jacobsen (2002, s. 160-161) ger tre exempel när intervjuer passar bäst: när relativt få enheter undersöks, när man är intresserad av vad den enskilde individen säger och när man är intresserad av hur individen tolkar och lägger mening i ett speciellt fenomen. Uppsatsens syfte, frågeställning och forskningsdesign ger stora möjligheter för författarna att argumentera för intervju med bakgrund av vad Jacobsen säger.

3.4.1.1. Miselli och Jöneros berättar vad och hur de gör, men som tidigare nämnt är det varför, argumentationen, som brister. Men vad de gör framgår, och de har ett ganska bra och tydliga avsnitt om hur. De beskriver sina förberedelser för att förstå ämnet och fallet, redovisar sin intervjustruktur, berättar om sitt urval, visar tydlig tabell och modell över hierarkin på respondenterna samt berättar om hur intervjuerna genomfördes (Miselli och Jöneros, 2013, s. 12-15). De saknar dock avsnitt om vad de gör efter intervjun, eventuell transkribering.

3.4.1.2. Det finns utrymme för mer argumentation kring urval av respondenter (Bryman & Bell, 2005, s. 377-378). Bryman och Bell (2005, s. 377) menar att det är ofta kvalitativa undersökningar briser i klarhet kring hur intervjupersonerna valts ut och hur många intervjuer som gjort. Det presenteras inte hur många intervjuer som gjorts, eller hur lång tid ca det tog.

3.4.1.3. Miselli och Jöneros (2013, s. 15) har gjort en bra tabell och modell över respondenterna, deras erfarenhet och hierarkiska position. Det finns även aspekter av intervjusituationen som inte tas upp, som intervjuareffekter och kontexteffekter (Jacobsen, 2002, s. 270-271). Där hade de kunnat få med hur många intervjuer som genomförts med respondenterna.

3.4.1.4. I Miselli och Jöneros (2013) metodkapitel skriver de på sidan 17 att moderatorerna höll sig objektiva och neutrala under intervjuerna i syfte att inte påverka respondenterna och deras svar, men även om detta är ambitionen kan man aldrig bli fri från effekter (Jacobsen, 2002, s. 270-271). Däremot kan man argumentera för hur man tagit hänsyn till effekterna och vilka eventuella effekter det kan ha på studien och dess resultat.

3.4.2. Värdeflödesanalysen är enligt Miselli och Jöneros (2013, s. 12) också en metod för att samla in empiri, och användas som underlag för författarna att generera intervjufrågor samt förstå det valda fallet, avdelningen medicinsk teknik. Kapitel 3.5.2 (Miselli & Jöneros, 2013, s. 13-14) är väldigt kort och får inte med allt relevant kring vad, hur och varför värdeflödesanalyser gjorts. Läsaren får i metodkapitlet inte en klar och tydlig bild av syfte och användning av värdeflödesanalyserna.

3.4.3. Björklund och Paulsson (2012, s. 127-128) sätter följande kriterier för undersökningsdesign och metodval: - Kunskapen som skapas har tillkommit med hjälp av vetenskapliga metoder. - Studenterna redogör för vilka metoder de funderat på, vilka val de gjort samt hur dessa val motiverats. - Att valda metoder använts på rätt sätt, detta kräver detaljerad beskrivning av det praktiska tillvägagångssättet. - Kritiskt tänkande, metodmedvetenhet. - Tydlighet, är det möjligt för läsaren att ta ställning till använd metod i studien och till metodens påverkan på resultatet. Dessa kriterier uppnås inte av Miselli och Jöneros (2013) på grund utav deras tidigare nämnda brist på argumentation och kritiska förhållningssätt.

3.4.4. Miselli och Jöneros (2013, s. 11-17) kritiserar inte sina val eller anger svårigheter med dem, de saknar ett kritiskt förhållningssätt vilket minskar trovärdigheten då det kan uppfattas som att de är omedvetna om negativa effekter deras val för med sig. Det gäller genomgående i hela metodkapitlet. De anger inte vad som väljs bort och hur vald design, synsätt, metoder osv påverkar studien. De har ett kapitel med titeln Metodologisk kritik (Miselli & Jöneros, 2013, s. 17) där de framför att de efterhand (när empirin sammanställdes) märkt att värdeflödesanalys inte vad ett optimalt verktyg för deras syfte med dem, och de ger förslag på en alternativ metod som kunde ha fungerat bättre. Det är dock den enda kritik de framför i hela uppsatsen.

3.5. Analys

3.5.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 17) pratar endast om analys av intervjumaterialet och berättar att de ska använda sig av öppen kodning som kompletteras av språkanalys. Men de berättar inte mycket om hur, öppen kodning kan göras på olika sätt. De skriver inte heller att intervjuerna transkriberas vilket underlättar mycket för analys och kodningsarbete. Bryman och Bell (2005, s. 374) menar att kvalitativa forskare ofta är intresserade av både det intervjupersonerna säger och hur de säger det. För att få med det i analysen är de avgörande att ha en fullständig redogörelse av de utbyten som ingått i intervjun (Bryman & Bell, 2005, s. 374). Det underlättar för en noggrann analys av vad människor sagt, och ökar också studiens kvalité då det tillåter andra forskare att granska materialet och ger undersökarna en chans att bemöta anklagelser om att analysen har påverkas av forskarnas värderingar eller fördomar (Bryman & Bell, 2005, s. 374). Jacobsen (2002, s. 224-225) tar upp fördelar med att efter transkriberingen analysera och kommentera varje intervju. Som kritisk läsare undrar man hur de har analyserat och kommenterat intervjuerna utan transkribering. Miselli och Jöneros (2013, s. 15-16) behöver en mer utförlig del om hur analysen egentligen ska gå till.

3.5.1.1. Hur är språkanalysen relevant till arbetet? Man blir nyfiken på varför de valt att vara uppmärksamma på respondenternas språkbruk, val av pronomen och så vidare. Är säkert relevant men det saknas diskussion om varför man vill genomföra en sådan analys, vilket värde ger det studien? Vad kan det leda till?

3.5.2. Jacobsen (2002, s. 216) uppger beskrivning, systematisering och kategorisering samt kombination som de viktigaste elementen i kvalitativ analys. Beskrivningens första del är att renskriva intervjuerna eller observationerna, därefter brukar man i regel kommentera de enskilda intervjuerna för att få djupare förståelse (Jacobsen, 2002, s. 219). Sista fasen i beskrivningen är att annotera data, göra en sammanfattning av varje intervju.

3.5.2.1. Därefter ska man lyfta blicken från enskilda intervjuer och titta på de ämnen som data behandlar, man vill istället kolla på de fenomen som belyses (Jacobsen, 2002, s. 230). För att överblicka fenomenen måste man skapa kategorier utifrån texten (Jacobsen, 2002, s. 230).

3.5.2.1.1. Sist ska man söka samband i data, till exempel söka mellan likheter och olikheter (Jacobsen, 2002, s. 240).

3.5.2.1.2. Miselli och Jöneros (2013, s. 15) uppger att de ska "analysera och leta efter nyckelord som utvinns ur den teoretiska referensramen i de föreliggande intervjuerna". Men de ger exempel på nyckelord som effektivitet och produktivitet vilket inte är ord som de troligtvis kommer få ut från intervjuerna utifrån de intervjufrågor som de ställer till samtliga respondenter (Miselli & Jöneros, 2013, s. 14).

3.5.2.1.3. Delen kring analys i uppsatsens metodkapitel är kort och tydliggör inte hur analysen ska gå till och varför.

3.5.3. Vidare säger uppsatsförfattarna att analyskapitlet primärt utgår från lean, men på grund av att respondenterna såg stort värde i värdeflödesanalyserna har analyskapitlet utökats till att innefatta även dem (Miselli & Jöneros (2013, s. 16). Det framgår inte vilken metod som användes för att analysera dem. Men vid en läsning i analysdelen (Miselli & Jöneros, 2013, s. 39-40) kan man se att det är respondenternas svar vid intervjuerna, den delen som behandlar värdeflödesanalyserna, som presenteras. Intervjun består av två till synes lika stora och viktiga delar, en om lean och en om värdeflödesanalyserna (Miselli & Jöneros, 2013, kap. 3.5.3). Därför är det märkligt att Miselli och Jöneros (2013, s. 16) säger att de ursprungligen inte tänkte behandla värdeflödesanalyserna i analysdelen, då de ska analysera intervjuerna som till stor del handlar om dem och således borde få utrymme i analysen som resten av innehållet.

3.5.4. Värdeflödesanalysernas roll i hela uppsatsen bör förtydligas. De ska om jag förstår författarna rätt både fungera som praktiskt insamlingsmetod för att få kunskap och kunna utforma intervjufrågor (Miselli & Jöneros, 2013, kap. 1.3 och 3.4), men de ska också undersökas som ett arbetssätt, och då i förhållande till lean/verktyg i lean (Miselli & Jöneros, 2013, kap. 1.4). Men i data, resultat och analys är värdeflödesanalyserna inte tydligt ihopkopplade med lean, och syftet som innefattar att belysa hur värdeflödesanalyser kan tillämpas i det dagliga arbetet med lean (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4) uppfylls inte. Mer tydlighet om vad hur och varför de används, läsaren blir förvirrad och förstår inte fullo värdet av dem.

3.6. Kvalitet

3.6.1. Begreppet reliabilitet (Miselli & Jöneros, 2013, s. 16) är presenterat så kort och meningslöst att det inte säger någonting om begreppet eller dess relation till arbetet. Följande två meningar är Miselli och Jöneros (2013, s. 16) avsnitt om reliabilitet: ”Bryman och Bell (2005) menar att reliabilitet är ett mått på studiens tillförlitlighet, reliabiliteten spelar stor roll inom kvantitativ forskningsdesign. Då denna studie utgår från en kvalitativ forskningsdesign säkras reliabiliteten genom att ställa rätt frågor till rätt personal.” Bryman och Bell (2005, s. 305-311) har mycket mer att säga om reliabilitet och validitet i kvalitativ forskning. De tar exempelvis upp alternativa kriterier för bedömning av kvalitativa undersökningar, konkreta exempel är respondentvalidering och triangulering för att öka tillförlitligheten (Bryman & Bell, 2005, s. 307-311). Även Björklund och Paulsson (2012, s. 62) tar upp triangulering som ett sätt att öka reliabiliteten. Miselli och Jöneros (2013, s. 16) har inga liknande diskussioner i relation till sitt arbete. De påstår att reliabiliteten säkras genom att ställa rätt frågor till rätt personal, och Björklund och Paulsson (2012, s. 62) tar visserligen upp att reliabiliteten kan öka genom kontrollfrågor i intervjuer eller enkäter där aspekterna blir undersökta ännu en gång, men det verkar inte vara det Miselli och Jöneros menar. Rätt frågor till rätt personal är också ett påstående som behöver förklaring av författarna. Av det man kan utläsa på sida 14-15 i deras uppsats, där de presenterar allt om sin intervjumetod, och av resultatet och analysen att döma, har samma intervju använts till samtliga respondenter. Hur vet vi att det är rätt frågor, rätt personal, och rätt frågor till rätt personal?

3.6.1.1. Giltighet är dock viktig oavsett teoretisk infallsvinkel och användning av kvantitativa eller kvalitativa data (Silverman, 1993, s. 156, citerad i Jacobsen, 2002, s. 255).

3.6.1.2. Att kritiskt bedöma giltighet och tillförlitlighet i kvalitativa undersökningar betyder att vi försöker förhålla oss kritiskt till kvaliteten på de data som samlats in, det betyder inte att underkasta data en kvantitativ logik (Jacobsen, 2002, s. 255).

3.6.1.3. Miselli och Jöneros (2013) har nog inte förstått vikten av kvalitetsaspekter i sin undersökning då de inte verkar ha lagt någon vikt vid att få den relevant och öka studiens tillförlitlighet.

3.6.2. Validiteten i studien säkras enligt Miselli och Jöneros (2013, s. 16) av att ”forskningsfrågan är underbyggd av en djupgående litteraturgenomgång”, ”intervjumetodiken underbyggd enligt aktuella akademiska modeller”, ”respondenter valda med stor försiktighet” eftersom ”studien avsåg att skapa en djupgående förståelse kring implementeringsstrategier var det av yttersta vikt att respondenterna är kompetenta och har en relevant kunskap inom lean healthcare”. Detta framstår bara som fina ord som inte är relevanta i relation till arbetet. Forskningsfrågan är inte underbyggd av en speciellt djupgående litteraturgenomgång, författarna har få källor, sidor och synsätt av tidigare forskning. I referenslistan (Miselli & Jöneros, 2013, s. i-iii) finns nästan ingen forskning vilket stärker tvivlet på att en djupgående litteraturgenomgång genomförts. Vilka aktuella akademiska modeller är intervjumetodiken byggd på? På vilket sätt är respondenterna valda med stor försiktighet? Det framgår inte alls i urvalet att de skulle vara så viktigt och prioriterat som författarna framställer här. Det är inte tydligt att studien avsåg skapa en djupgående förståelse kring implementeringsstrategier, det är i alla fall inte vad den handlar så det har de inte alls lyckats med. Respondenterna är inte valda efter om de är kompetenta och har relevant kunskap inom lean healtcare, det framgår ingenstans att respondenter valdes med det kriteriet, snarare frågades det i intervjun om respondenterna tycker begreppet lean är oklart. Att författarna använder begreppet lean healtcare här helt plötsligt när de annars använder enbart lean är också värt att anmärka. Björklund och Paulsson (2012, s. 62) ger användning av flera olika perspektiv, även här exempelvis genom triangulering, som ett sätt att öka en studies validitet. Vid intervjuer kan precisering av målgruppen och formulering av klara och tydliga frågor öka validiteten (Björklund & Paulsson, 2012, s. 62).

3.6.3. Miselli och Jöneros (2013, s. 16-17) börjar med att presentera frivillighet, integritet, konfidentialitet och anonymitet som etiska ställningstaganden genom att referera till Bryman och Bell (2005). Miselli och Jöneros (2013, s. 16) säger att studiens respondenter behandlat enligt Bryman och Bells etiska ramar. De berättar alltså vad, som följs av lite hur det praktiskt gick till. Men de saknar diskussion kring varför etiska ställningstaganden är relevant i relation till arbetet. Miselli och Jöneros (2013, s. 16) skriver i början av sida 16 i ett annat avsnitt att de medicinska teknikerna presenteras som en grupp i analysen för att skydda deras identiteter och åsikter men att cheferna inte var lika angelägna av att vara anonyma då det lätt går att analysera dem utifrån deras anställningsform.

3.6.3.1. Det hade varit intressant med en diskussion kring anonymiseringsåtgärder, något som Jacobsen (2002, s. 486) tar upp. Med hjälp av sådana åtgärder kan man försöka anonymisera presentation av data när det är möjligt att identifiera enskilda personer (Jacobsen, 2002, s. 486). Exempel är att eliminera data som kan bidra till identifiering, som ålder och kön (Jacobsen, 2002, s. 486). I enstaka och extrema fall kan man även medvetet lägga in ”fel” i uppgifterna, som att uppge fel kön eller ålder (Jacobsen, 2002).

3.6.3.2. Jöneros och Miselli (2013, s. 21) bryter mot sina etiska ställningstagande genom misstaget att skriva ut ett namn på sida 21 i uppsatsen. Även om denne Viktor Linde kanske och förhoppningsvis tillhör en av dem som inte var angelägen om att vara anonym ger det ett oseriöst intryck att undersökarna bryter mot de etiska ställningstagandena de själva har satt upp. Dessutom vet läsaren inte vem Viktor Linde är, eftersom han inte presenterats på det sättet tidigare i studien. Det skulle vara mer relevant för läsaren om han presenterats med sin respondentbenämning eller sin befattning. Nu förstår läsaren inte vem han är och kan inte värdera vad han sagt.

3.6.4. För reliabilitet och validitet är vad, hur eller varför inte godkänt. Det bristfälliga kapitlet om kvalité i uppsatsen (Miselli & Jöneros, kap. 3.7) sänker studiens trovärdighet, då det saknar relevans till genomförd studie.

4. Empiri

4.1. Empiri i Miselli och Jöneros (2013, s. 18-38) är uppdelad i två huvuddelar där en presenterar värdeflödesanalyserna och den andra intervjuerna. Björklund och Paulsson (2012, s. 48) skriver att författarna i empirikapitlet ska ge en beskrivning av den verklighet som undersökningen avser, med vikt på verkligheten som den verkligen är och inte som författarna skulle vilja ha den. Björklund och Paulsson (2012, s. 48) menar att författarna gör viss tolkning när de väljer ut vad de anser vara relevanta fakta. Det är viktigt att försöka undvika att låta egna åsikter påverka utformningen (Björklund & Paulsson, 2012, s. 48).

4.1.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 18-31) har genomfört ett, vad de själva säger (Miselli & Jöneros, 2013, s. 14), ett tidskrävande och bra arbete med att genomföra värdeflödesanalyser och använder sig av modeller och tabeller för att visa och sammanställa data. Studiens syfte är dock inte att genomföra värdeflödesanalyser för aktuell avdelning på sjukhuset men det hade kunnat vara det med tanke på nedlagt arbete. Det tar upp en stor del i uppsatsen och främst i empiridelen, för att sedan inte användas/vara del av slutsatserna.

4.1.2. I redovisningen av intervjuerna redovisas inte alla frågor från intervjuguiden men många nya frågor verkar ha tillkommit. I den semi-strukturerade intervjun finns förvisso flexibilitet för undersökaren att ställa frågor som inte ingår i intervjugudien, om hon eller han anknyter till något intervjupersonen sagt (Bryman & Bell, 2005, s. 363). Men i stort sett kommer frågorna i en semi strukturerad intervju ställas i den ursprungliga ordningen och med den ursprungliga ordalydelsen menar Bryman och Bell (2005, s. 363). Miselli och Jöneros (2013, s. 32-38) följdfrågor/ extrafrågor verkar vara ställda för att få en bättre bild av varför lean uppfatts olika vilket gör dem relevanta till arbetet. Data insamlad med intervjuerna är inriktad på uppfattning och upplevelse av lean och är därför relevant till den delen av syftet som är inriktat på förhållning till lean. Men Miselli och Jöneros (2013, s. 18-38) insamlade data har inte stor relevans för hur värdeflödesanalyser kan tillämpas i det dagliga arbetet med lean som är syftets andra del (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4). Datainsamlingen är däremot relevant till författarnas forskningsfråga (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4) som är hur lean uppfattas i en offentlig verksamhet som uttalat arbetar med lean, om uppfattningen skiljer sig åt beroende på vem i den hierarkiska strukturen man frågar samt på vilket sätt.

4.1.3. - Värdeflödesanalyserna kräver mer tydlighet. Stor mängd data som är svår att förstå vad hur varför, men bra med modeller och tabeller, ökar förståelsen, det man undrar är mer hur och var all denna data kom ifrån. - Intervjuerna presenteras väl med var fråga för sig, utan hopp mellan frågor. Resultatet ska redovisas systematiskt där frågeställningarna besvaras var för sig utan hopp mellan dem, enligt Ekengren och Hinnfors (2012, s. 86). Ekengren och Hinnfors (2012, s. 86) använder dock i detta fall ”resultat” som en del i uppsatsen där både empiri och analys av den presenteras tillsammans men jag menar att den systematiska redovisningen gäller även för redovisning av endast empiri.

4.1.4. Som tidigare nämnt är intrycket att värdeflödesanalyserna är välgjorda vilket ger ett ambitiöst intryck. Som även nämns tidigare har Miselli och Jöneros (2013, s. 32-38) frångått intervjuguiden med flertalet följdfrågor och/eller nya frågor. Det kan visa på att de varit ambitiösa i sina intervjuer och inte bara ställt sina frågor oavsett svar och värde för undersökningen. Det kan också vara ett tecken på att de tvärtom svävat iväg och pratat om massa andra saker. För att förtydliga sådana funderingar läsaren har kring varför nya frågor tillkommit kunde författarna haft en diskussion i studien kring detta.

5. Analys

5.1. Utdrag ur en annan del av denna uppsatsanalys (delen där metod analyseras, avsnittet "analys": Författarna skriver inte att intervjuerna transkriberas vilket underlättar mycket för analys och kodningsarbete. Bryman och Bell (2005, s. 374) menar att kvalitativa forskare ofta är intresserade av både det intervjupersonerna säger och hur de säger det. För att få med det i analysen är de avgörande att ha en fullständig redogörelse av de utbyten som ingått i intervjun (Bryman & Bell, 2005, s. 374). Det underlättar för en noggrann analys av vad människor sagt, och ökar också studiens kvalité då det tillåter andra forskare att granska materialet och ger undersökarna en chans att bemöta anklagelser om att analysen har påverkas av forskarnas värderingar eller fördomar (Bryman & Bell, 2005, s. 374). Jacobsen (2002, s. 224-225) tar upp fördelar med att efter transkriberingen analysera och kommentera varje intervju. Som kritisk läsare undrar man hur de har analyserat och kommenterat intervjuerna utan transkribering.

5.1.1. Hur har analysmetoderna används, vad framkom i dem? Miselli och Jöneros (2013, s. 15) skriver bland annat att de ska vara uppmärksamma på om respondenterna använde aktiv eller passiv form i sitt språkbruk och personliga eller opersonliga pronomen. Vad fick de fram i de analyserna? Och i den öppna kodningen, vad fick de fram där? Kunde de kategorisera? Räkna ord?

5.1.1.1. Jacobsen (2002, s. 49) menar att en central aspekt av kvalitativa metoder är att använda citat som underbygger det som framkommit. Det kan man se lite av i Miselli och Jöneros (2013, s. 41) analys, men de använder främst citat i resultatdelen. Det vore bra om de citerade mer i analysdelen, för att underbygga vad de kommer fram till.

5.2. I analysdelen ska enligt Björklund och Paulsson (2012, s. 49) det empiriska materialet analyseras med hjälp av referensramen. De faktorer eller data som framkommit under arbetet ska diskuteras och man söker mönster eller samband (Björklund & Paulsson, 2012, s. 49). Miselli och Jöneros (2013, s 39-43) diskuterar sitt insamlade material och återkopplar ofta till sin referensram. Björklund och Paulsson (2012, s. 49) menar att om studiens syfte är informativt eller deskriptivt kan det vara svårt att göra djupare analys på insamlat material, och att analyskapitlet då kan ersättas med ett sammanfattande avsnitt. Miselli och Jöneros (2013, s. 39-43) sammanställer och analyserar insamlat material och kopplar till teorier.

5.2.1. Jacobsen (2002, s. 216) uppger beskrivning, systematisering och kategorisering samt kombination som de viktigaste elementen i kvalitativ analys. Beskrivningens första del är att renskriva intervjuerna eller observationerna, därefter brukar man i regel kommentera de enskilda intervjuerna för att få djupare förståelse (Jacobsen, 2002, s. 219). Sista fasen i beskrivningen är att annotera data, göra en sammanfattning av varje intervju.

5.2.1.1. Därefter ska man lyfta blicken från enskilda intervjuer och titta på de ämnen som data behandlar, man vill istället kolla på de fenomen som belyses (Jacobsen, 2002, s. 230). För att överblicka fenomenen måste man skapa kategorier utifrån texten (Jacobsen, 2002, s. 230).

5.2.1.1.1. Sist ska man söka samband i data, till exempel söka mellan likheter och olikheter (Jacobsen, 2002, s. 240).

5.3. Presentationen av analysen är något svårläst. Modell eller tabell eller styckeindelningar hjälper läsaren hänga med och förstå bättre.

6. Slutsatser

6.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 43-44) besvarar sin forskningsfråga om hur lean uppfattas i verksamheten och om uppfattningen skiljer sig beroende på vem i hierarkin man frågar, samt på vilket sätt i sin slutsats. De knyter däremot inte an till syftet som också innefattar att belysa hur värdeflödesanalyser kan tillämpas i det dagliga arbetet med lean (Miselli & Jöneros, 2013, s. 4).

6.2. Man kan också diskutera om det finns ett forskningsgap? Det verkar redan vara utforskat att lean uppfattas olika enligt uppsatsens författare. De refererar till Modig och Åhlström och skriver att det enligt dem inte är ovanligt att lean uppfattas olika (Miselli & Jöneros, 2013, s. 44). I analysen på sida 40 i Miselli och Jöneros (2013) berättar de mer om Modig och Åhlströms undersökning, där de fått fram 17 olika definitioner som de sorterat in under tre abstraktionsnivåer. De pratar dock inte om hierarkiska strukturer påverkar definitionen som Miselli och Jöneros (2013) försöker undersöka. Men de bör ha diskuterat mer kring Modig och Åhlströms undersökning, om det var en stor inspiration till Miselli och Jöneros (2013) undersökning. Kanske att det är intressant att lean definieras så olika så att de vill prova ”teorin” på vald avdelning på sjukhuset. Nu känns det som att deras svar/slutsats egentligen är självklar, att man inte hade behövt undersökningen. Frågeställningen hade istället kunnat vara en hypotes med uppfattning av lean och olika abstraktionsnivåer bland arbetare och chefer som författarna vill bekräfta (eller förkasta).

6.3. Miselli och Jöneros (2013, s. 44) menar att det mest centrala för medicinsk teknik är att de enas kring samma grundförståelse för lean oberoende abstraktionsnivå i syfte att försäkra sig om att samtliga inom organisationen jobbar med samma mål i fokus. Detta kan ses som ett bidrag från undersökningen till medicinsk teknik där studien genomförs, som ett slags förslag. Författarna lämnar inget speciellt teoretiskt bidrag, de för en diskussion med några slags förslag för hur man ska tänka för att arbete med lean ska bli bra (Miselli & Jöneros, 2013, s. 44). Detta känns som egna spekulationer, vilket får finnas i slutsatsen enligt Björklund och Paulsson (2012, s. 53). Men de är då lämpligt att det ligger under en egen rubrik där det framgår att det är ”författarnas funderingar” (Björklund & Paulsson, 2012, s. 53). Där kan författarna dela med sig av iakttagelser och funderingar som de inte anser är styrkta men som kan vara intressant för läsaren (Björklund & Paulsson, 2012, s. 53). Nu blir istället halva slutsatsen, andra stycket (Miselli & Jöneros, 2013, s. 44) dessa förslag som inte verkar grunda sig i analysen. Analysens första stycke (Miselli & Jöneros, 2012, s. 43-44) grundar sig i analysen och är mycket bättre. Björklund och Paulsson (2012, s. 50) skriver att slutsatserna enbart får baseras på information som presenterats tidigare i uppsatsen, inga nya fakta får läggas fram som stöd för slutsatserna. Slutsatserna är rimliga men som tidigare sagt ganska självklara. Deras förslag de ger som nämnts tidigare, handlar om att en organisation för att kunna arbeta enligt lean behöver utreda varför man ska arbeta med lean och påvisa hur det dagliga arbetet ska gå till (Miselli & Jöneros, 2013, s. 44). Detta är underförstått för lyckat arbete med nästan vad som helst, och man förstår i intervjuerna att avdelningarna saknar perspektiv och att lean tillämpas på olika sätt på olika avdelningar på sjukhuset. Det är dock inte något som behandlas tydligt i analysen. Att inte hitta något i en studie kan också vara en stor upptäckt, menar Björklund och Paulsson (2012, s. 53). Om det sker ska man se det som en utmaning och försöka att diskutera anledningarna till detta på ett systematiskt och kreativt sätt (Björklund & Paulsson, 2012, s. 53). Björklund och Paulsson (2012, s. 53) tar upp felaktiga förändringar, olämpligt syfte eller felaktig metod som tänkbara anledningar, detta kan diskuteras och leda till slutsatser om hur studien borde ha utförts.

6.4. ”Slutligen är det viktigt att påpeka att implementeringar är något som måste få lov att ta tid innan det fungerar optimalt och på vägen dit är det viktigt att regelbundet påminna alla individer inom organisationen om varför man inför det, hur man ska arbeta och vilka konsekvenser man kan komma att förvänta sig. Om man satsar på en regelbunden kommunikation inom organisationen så blir det säkerligen lättare att hantera och förstå den frustration som uppkommer. Frustration ska inte ses som något negativt, tvärtom kan den hjälpa till att belysa problem med lean och därmed leda till bättre organisatorisk översättning.” (Miselli & Jöneros, 2013, s. 44).

6.4.1. Det är stycket som avslutar slutsatserna (Miselli & Jöneros, 2013, s. 44). Det första jag undrar är vem som står för dessa påståenden? Det finns ingen källa och det är ingenting som framkommit tidigare i studien. Det andra jag undrar är varför de avslutar med att prata om implementering, då implementering inte har någon betydande roll i uppsatsen och inte är relevant till studiens frågor, syfte, resultat eller analys. Medicinsk teknik har enligt författarna arbetat med lean sedan 2007 (Miselli & Jönros, 2013, s. 42) vilket betyder att metoden implementerades för sex år sedan år 2013 när studien genomfördes (även om det är sant att implementeringar tar tid).

6.5. När det kommer till förslag kring vidare forskning lämnar Miselli och Jöneros (2013, s. 44) sådana förslag: ”Denna studies resultat visar att lean är utmanande att arbeta med, trots att lean beskrivs som enkel. Så går det överhuvudtaget att översätta lean till lean healthcare? Ytterligare ett intressant ämne att undersöka vore att se hur studiens resultat går att jämföra med andra avdelningar inom sjukhuset, finns samma problematik på andra avdelningar?”

6.5.1. Som avslutning av slutsatserna finns det anledning att diskutera vilka frågor som kvarstår, eller om nya frågor väckts under resans gång (Ekengren & Hinnsfors, 2012, s. 99). Dessa diskussioner kan ge anledning att fundera över nya studier som kan besvara frågorna (Ekengren & Hinnfors, 202, s. 99). Det kan vara ämnen de själva av tidsbrist eller andra anledningar inte valt att gå in på (Björklund & Paulsson, 2012, s. 53). Det är en intressant diskussion kring varför Miselli och Jöneros (2013) föreslår just dessa forskningsförslag som saknas. De är väldigt rakt på sak och lämnar ingen plats för diskussion.

7. Språk

7.1. Uppsatsen hade behövt en ordentlig korrekturläsning, det känns som mycket slarvfel både inom språk och referenshantering. Mattsson och Örtenblad (2008, s. 50) säger att rapporterna ska vara välskrivna då läsaren övertygas bäst med ett bra språk. Miselli och Jöneros (2013) använder ofta långa meningar vilket försvårar för läsaren att förstå, menar Ekengren och Hinnfors (2012, s. 104) som skriver att så korta meningar som möjligt är att föredra. Något som stör läsningen och också kan vara en orsak till de långa meningarna är att uppsatsförfattarna gärna använder många små ord som hade kunnat exkluderas exempelvis ”så” och ”att”. Ett konkret exempel finns på sida 16 i Miselli och Jöneros (2013, s. 16) med meningen: ”Respondenterna blev tillfrågade om författarna hade deras medgivande för att spela in intervjun[…]”. Föregående mening hade varit lika tydlig utan ordet ”för”. Nu stör det inte meningen, men eftersom uppsatsen genomgående är skriven med extra ord stör det i längden.

7.2. Det stör även läsningen med alla de särskrivningar som förekommer, exempel är ”förändrings perspektiv” på sida fem och ”rutin baserade” på sida sex. Rapporter ska i princip vara förskonade från stavfel och andra språkliga tabbar som läsaren hakar upp sig på (Mattsson & Örtenblad, 2008, s. 50). Även Ekengren och Hinnfors (2012, s. 104) menar att det är självklart att alla ord ska vara rättstavade då det finns få saker som sänker stilintrycket så mycket som slarvig stavning. En annan kritik mot uppsatsens stil är att vissa underrubriker helt plötsligt har liten bokstav, vilket sänker stilintrycket och blir inkonsekvent. Exempel i uppsatsen är rubrikerna till kapitel 2.2.3, 3.5.4 och 4.2.1-3.

8. Referenshantering

8.1. Referenslistan

8.1.1. Referenslistan är inte felfri enligt harvard- eller apasystemet. Jag tror de försöker följa apasystemet.

8.1.1.1. - De har i referenser till böcker förlagets namn före staden, när det ska vara tvärtom. - De har inte kolon mellan staden och förlagets namn utan punkt - De har inte kommatecken mellan de två första författarnas namn i källor där de är fler än två författare, eller mellan första författaren och &-tecknet där det är två författare. - De har titeln kursiv även när det inte refererar till böcker. De har alltså journalnamnet i vanlig text och artikels titel i kursivt som om det vore en bok. - I de digitala källorna har de på vissa ställen skrivit ut organisationen som källan kommer från först, men i andra källor har de skrivit ut en webbadress vilket inte är bra. - De har inte endast årtal efter författaren till de digitala källorna utan ett helt datum med månad och dag vilket inte är enligt APA eller Harvard. - Den första digitala källan (Miselli & Jöneros, 2013, s. ii) har inget datum inom parentes utan enbart ett ”hämtad” datum. - Vissa källor, främst digitala på sida iii saknar punkt mellan årtalet och titel, samt en källa på sida i har ett kommatecken istället för punkt (Miselli & Jöneros, 2013, s. i-iii). - De har använt ”hämtad” och ”tillgänglig” felaktigt. (Mattsson & Örtenblad, 2008, s. 54-62).

8.2. Referenshantering i löpande text

8.2.1. Referenserna i den löpande texten är av ojämn kvalité då de görs olika på olika platser i texten. Eftersom de har årtalen inom parantes i sin referenslista så utgår jag från att de vill använda APA. Enligt APA är det ett kommatecken i den löpande källhänvisningen mellan författaren och året (Mattsson & Örtenblad, 2008). Detta är inte konsekvent genom Miselli och Jöneros (2013) uppsats. På sida 2 i uppsatsen förekommer exempel på båda sätten, med och utan kommatecken mellan författarna och år.

8.2.1.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 1 och 3) har på flera ställen skrivit ut en webbadress men utan www i löpande textens referenser, sus.se och skane.se. Det är okej enligt APA (American Phsycological Association, 2015) att hänvisa till en hel webbsida på det sättet när man ska hänvisa till HELA sidan, säga något om sidan, t.ex Skåne universitetssjukhus är ett jättebra sjukhus, så hade man kunnat hänvisa till sus.se, men då skriva med http://www före, som uppsatsens författare ej gjort. Men författarna till uppsatsen hänvisar inte allmänt till sus.se och skane.se webbsidor utan de hänvisar eftersom de har tagit specifikt material därifrån (se sida 3 i Miselli och Jöneros, 2013) och då bör man hänvisa på annat sätt. Då ska man skriva författaren och år, eller om det inte finns organisation (eftersom det är organisationen som står för innehållet) och år (American Phsycological Association, 2015).

8.2.1.1.1. Miselli och Jöneros (2013, s. 3) har även hänvisat till förkortningen SCB i den löpande texten, och i referenslistan också, när de borde skrivit ut vad förkortningen står för. Miselli och Jöneros (2013, s. 5) har använt sig av andrahandscitering på sida fem, där de har skrivit två författare utanför parentesen som följs av (i Hood, 1995). Enligt APA ska man skriva ”citerad i” och inte enbart ”i” (American Phsycological Association, 2015). På sida 15 i Miselli och Jöneros (2013) refererar författarna flertalet gånger till Kvale och Brinkman, men denna referens saknas i referenslistan.

8.2.2. Sammanfattningsvis, bristfällig och ej konsekvent referenshantering. De refererar även för lite, enligt Mattsson och Örtenblad (2008, s. 56) ska det med god akademisk sed framgå i varje mening vem som står för den. Det brister på vissa platser hos Miselli och Jöneros (2013) exempelvis på sida 7 där de skriver att ”Lean inom sjukvård bygger på fem steg, kallat ”5S” utan referens. Samtliga steg är grundade runt värdet kring kunden, där kunden inom sjukvården utgörs av patienten.” Dessa två meningar saknar referenser. Ett annat exempel finns på sida 13 där de hänvisar till en boktitel utan att referera vem som skrivit den och när.

8.2.2.1. På sida tre skriver Miselli och Jöneros (2013) att det är deras tolkning att lean ska ses som ett verktyg inom NPM men i teori om NPM på sida sex där de genom sju punkter framtagna av en annan författare sammanfattar och definierar NPM så tar de upp lean i punkt tre. Detta får mig att tänka att lean inte nämns i de sju ursprungliga punkterna utan att författarna lagt till det och därmed blandat sina och originalförfattarens åsikter vilket gör att tilliten för Miselli och Jöneros (2013) sjunker.

9. Allmänt

9.1. Tvådelat syfte förstör för tydligheten. Författarna hade haft enklare att få en enhetlig och tydlig studie om värdeflödesanalyser och lean separerats och enbart studerat en av dem. Man använda flera metoder, Björklund och Paulsson (2012, s. 47) menar att vi de flesta gångerna inte använder en metod utan flera som kompletterar varandra, men i detta fall blir det otydligt.